Janna nas

Det var någång i åttan eller nian.. jag hade en väldigt.. jobbig period i mitt liv under ett tag.
Jag var rädd ( still going strong......) men inte för mörkret
psykopater eller pengaautomater, inte mer än vanligt.
Vi studerade andra världskriget i skolan och på min fria tid läste
jag Anne Franks Dagbok.
men.. hennes dagbok var inte en såndär upphittad full av hemligt skvaller
(ja, och gud förbjude den som läser andras dagböcker förresten).
Jag blev så sjukt insatt i den, jag blev som besatt.
Nu till rädslan i historien, jag blev rädd., ja. jag blev rädd - för självaste Hitler himself !
Jag vågade inte gå hem till johanna , eller jo, jag vågade gå hem till henne
på kvällarna, men jag sprang. fort ,fort förbi träden, mörka platserna, Han kunde ju stå där.
När jag kom hem anfådd, lite mer än vanligt kastade jag mig ner för att få läsa
vidare, läsa om honom och ifall han skulle hitta mig, nej ..! henne!
Hur får man hjälp? hur vågar en fjortis medge att man är rädd för
någon som dog för länge sen,
när det man "borde" göra är att dricka häxblandning.
(jag fixade den biten också, jag ska inte ljuga, sorry
mor & far, om det känns bättre så smakade det ett helvete)

Nu är jag lite äldre, en ny tid, bytt till antingen vin eller öl - skulle lixom aldrig blanda ihop det nu !
Jag är inte rädd för honom längre. Jag tror mig inte se honom när en gammal plastpåse
fladdrar till bland träden.
Du tog mig aldrig, det ska jag skriva i min dagbok ikväll,
ifall att nån skulle hitta den
(och gud förbjude - läser den!) .