Janna nas

Det hände en ganska intressant sak när jag tog bussen hem från jobbet igår.
Istället för att svänga ner direkt till motorvägen och mot Malmö som bussen ska
göra direkt efter hållplatsen där jag alltid hoppar på - så fortsatte bussen köra,
förbi av/påfarten och körde vidare inne i Lund.
Vad gör människorna på bussen ?
Är det någon som hojtar på chauffören att "nämen ojdå, nu körde du nog lite
tokigt, kanske dags för bussen att pröva en liten U-sväng i korsningen där framme?"
Eller demonstraterade alla hejvilt för att han faktiskt körde fel?
Nej. just.det.
Vi satt alla stilla och uppfostrat tysta.
Alla tittade lite frågande omkring sig, man såg att de liksom undrade
vad som höll på, här skulle ju inte bussen köra..? vad tokigt..!?
IQ:na bara virrade runt i bussen och det blev en enda stor tankebubbla
som nästan gjorde att det blev svårt att andas i bussen.
Folk höjde på ögonbrynen och rynkade näsan. Personligen sänkte jag
volymen på min iPod ifall att jag skulle höra någon annan informera
bussisen att vi var på fel väg..

Tänk om chauffören varit en terrorist?!
(NEJ, han hade inte nåt speciellt utseende,
så inga förutfattade meningar mot någon. Sysslar inte med sånt.)
Men ja, tänk så hade vi suttit där på väg mot något vattenfallsras
eller om någon hade tänkt köra bussen rakt in i något annat kanonfarligt.
Vi hade ju liksom inte överlevt! Vi måste ju våga ta ton snart känner jag!

Jag tror inte att en nersänkt ljudnivå på en iPod fungerar som krockkudde!

Nästa gång, ja, då ska jag be personen mittemot att minsann gå och tala om
för föraren att han/hon kört fel. Det borde ju vara någon form av framsteg..

Som ni märker så lever jag ju, så bussen hittade rätt väg tillslut, ut på motorvägen
och Janna kunde höja sin volym igen, allt är som vanligt.


Jag vet att det är alldeles för lite bilder på mig, ni tjatar.
Med tanke på att detta är en modeblogg och så.
Jag läste igenom gamla inlägg häromdan. Hittade lite gamla bilder, kul!





Grattis på Valborg!

Ibland har man sina stunder då man liksom drömmer sig bort och
undrar om framtiden. Hur kommer den se ut egentligen? Kommer jag,
som typ alla tanter i hela världen - att klippa av mig allt mitt hår när jag blivit
över sextio? Kommer jag fortfarande vara lika kär när jag är gammal?
Hur kommer mina barn se ut?

Just det där med att undra över sina barn man (förhoppninsgvis!) kommer skaffa.
Visst hoppas jag att de kommer vara friska och hela, ha tio tår och tio fingrar när
storken kommer och lämnar de (med 2-3 års mellanrum)..



Men, den högsta önskan jag har när det kommer till barn,
det är att mina barn INTE ska anlända 29:e Februari.
Det är ju bara för mycket att handskas med.
Kära lilla bebis, passa på nu att fira ordentligt, 
ty dina dagispolare kommer att fylla år varje år ser du,
men du får bara fylla år vart fjärde år. 
Fine, det är väl kanske mest för min egen skull som jag inte vill att
någon av mina barn kommer fylla år den dagen.
Hur ska man göra liksom? Ha kalas vart fjärde år är ju bara direkt taskigt och att "behöva"
fira sin födelsedag på en dag som inte är ens födelsedag känns väl bara konstigt?

Vi hade ju känt det runt köksbordet när vi käkade tårta, att det liksom hängde nåt över oss,
att det här firandet inte kändes HELT hundra. Doohh? Ungen fyller ju för fan år om tre år,
spotta tillbaka tårtbiten på tallriken!

Kära stork. Ge mig barn som får blåsa serpentiner med stolthet varje år.
(inte i mitt hår, som jag inte har klippt av)

Ps. Nej mamma, jag ska inte ha barn ännu. Jag försöker INTE smyga fram en nyhet här.
Jag lovar att säga det till dig när det är dags, inte skriva det via min sk blogg.

Den här veckan är en sådan där vecka. Man vaknar på måndagen och känner;
Ååh vad segt, tröttsamt, konstigt, segt igen att det bara är torsdag idag,
fredag kommer först imorgon, aja, jag kan väl orka borsta tänderna idag med,
men sen får det vara helg imorgon som kompensation för det!

NU är det fredag imorgon och det är en stor dag.
Om jag säger Tradition, så förstår man hur viktigt det är.
SIV.SIV.SIV.
Imorgon är det en grej som gäller:

Vem är det egentligen som vill lägga pengar på lottorader utan att
veta hur siffrorna heter och ser ut?
Kan man ens delta då? Hur väljer man siffrorna?


Alla lott-program bekräftar ju alltid siffrorna en och en, så det finns ju någon
som har bett samtliga lotterier att göra det.

Tjugotvå - tvåa, tvåa ... Men jo!?

Nu låter det som att jag väldigt ofta på min fritid tittar på lottoprogram,
men jag snubblade just över ett, som var på i bakgrunden.
Jag tänkte också, att om vi bara kunde enas om att sluta med upprepandet
så skulle sådana program gå förbi oss mycket snabbare, allt skulle bli liite roligare.



Jag kanske kan ta en fight med hon/han som önskat alla lotterier att upprepa
siffrorna en och en..Ja, alltså en muntlig fight
"..för i hela helsinki du är EN som önskar detta upprepandet. Vad sa du? Är jag också bara en?
Ja ha! Kanske jag är! ... Näeh du, den går jag inte på! Jag väger minsann som två..!"

hm. kan ev behöva lite backup.

Janna heter jag. Jag är 24. Tvåa, fyra. Jag har IQ: 3, enkel trea.