erase and rewind



Jag älskar att skriva .
Visst är det då fantastiskt , när man ska få sig en del av dagens dos  - att det är helt tomt, eko.
Jag skriver en mening , jag raderar. Skriver med pennan , kastar papper efter papper.

Kastar man för att man ångrar något man precis tänkte?
Kastar man för att man är rädd att någon ska hitta det man just skrev?

Jag tror det finns människor, eller, jag vet inte - men som kan få ut precis allt som dom känner och tänker. ut i det blå. Jag är den sista av dom sista. herregud, sätta i ord vad man känner!?
Att prata är säkert den enda rätta sättet.
Men jag funderar på att inte kasta nästa papper. Tänkt att skriva och aldrig sudda ut ett enda ord -
och sen posta iväg det.
fy vad läskigt, men jag går igång på tanken.
Posta iväg det, antingen så får kuvertet vara blankt eller så hittar jag på en adress, nånstans hittar
det säkert fram.
Sen lixom gå (o)vetandes att det finns en person, nånstans, som vet precis allt om mig. en .

Skulle det mot förmodan faktiskt hamna hos någon bekant till mig så ber jag er att lossas som att
ni inte följer min blogg varje vecka med spänning, att ni inte vet något om detta brev.
För gudbevaremig att kolla en person i ögonen, som vet precis allt.




( Nej jag är inte döende, detta är inte min sista blogg, jag är sjuk från jobbet med skrivkramp, thats almost all, ya'll !)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0